bitterfittan

...så kan jag inte göra någonting rätt. Jag är en barnunge. Jag måste alltid bli påmind var 20e minut om saker, eftersom att jag glömmer det annars. Jag kan inte ta hand om ett hus. Jag kan inte fixa tvätten utan tjat. Jag kan inte hjälpa till för jag gör det inte tillräckligt snabbt och jag gör det på fel sätt. Det är INTE okej att jag sitter och skriver på en labrapport på en lördag när vi ska ha gäster om två timmar - Det är ju för min skull de kommer hit, tänk själv. Det är inte så att jag varit sjuk i över en vecka och antagligen hamnat jävligt efter i skolan och nu behöver lite tid för att ta igen detta. Nej nej.

Just nu vill jag krypa upp i fotöljen bakom soffan och inte nödvändigtvis titta på en film. Just nu vill jag bara kunna luta huvudet mot något stabilt och blunda för ett ögonblick. Just nu vill jag ha en panodil.

Inte för att det räcker där. Jag är alltid sjuk. Jag har alltid ont. Jag kan aldrig kämpa så hårt som jag vill egentligen. Vad ska jag göra? Är det nu det är slut? Har jag kanske nu faktiskt kommit fram till slutet på min långa, mörka, hårda väg i gymnastikens banor? Var det så här det slutade?

Bitterfittan byggfirma har flyttat in.
Lev med det.

Om du har tid... Nej fel. Ta dig tid:

Jag har utvecklat allergi. Det börjar klia på armarna och en varm kokande känsla i magen uppstår när allergin slår till. Jag tror inte det finns något läkemedel mot detta dock, det är lite synd för det hade varit fruktansvärt skönt. Det ända som går att gör nu är att härda ut. Men det är en lång jävla tid kvar som jag förväntar mig att dessa allergiutbrott kommer att utbryta. Det är inte kul.

-valfri svordom-

Jag vet inte om jag faktiskt har sagt något om min fotfobi?

Ni som känner mig utanför cybervärlden vet mycket väl om det, inte minst grabbarna i PFK. Men jag ska nu förklara lite hur jobbigt jag tycker att det är.

Det är inte så att jag spyr när jag ser en fot. På sommarn är det mer okej än på hösten/vintern, då gör det inget om man går barfota, jag kan klara av det. Men om det kommer en fot med en strumpa på mot ansiktet som har varit instängd i en varm känga hela jävla dan då flippar jag. Inte så att jag skriker utan jag börjar gråta och hyperventilera. Detta har hänt, fråga röklungan, det var hans fot.

Men det är inte bara andras fötter som jag får kväljningar av, utan även mina egna. Och detta kan ni kanske förstå är ett problem. Jag har inte äckliga fötter, de är helt fria från vårtor och jag har inte nageltrång eller spruckna hälar, de är ganska fräsha faktiskt. MEN. Jag tycker fötter är äckligt, alltså även mina egna.

Jag hade just ett hemmaspa, gjorde "iordning" hela mig från topp till tå och efteråt var jag tvungen att tvätta händerna och ta desinfektionsmedel. Normal? Nej.

Någon av er som har en fobi? Dela gärna med er!

Men men, nog om det.
Nu ska jag åka buss. Åka iväg och prata utan att få något svar. Bara prata av mig helt enkelt.

Poss

Ps, insåg att jag var påväg att lämna huset i bara morgonrock, känns bra att klä på sig först.

Jag sitter och lyssnar på Lars Winnerbäcks Elegi. Efter ett tag börjar tårar stilla rinna ned för mina kinder och jag känner att jag behöver prata. Men vad vill jag prata om då? Nej det är inte rätt formulering. Med vem kan jag prata med detta om? Någon som bara lyssnar. Bara förstår. Någon som känner samma sak som jag.

Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting
Medan natten fäller blå, kalla skuggor häromkring

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

En storm på väg i natt, rannsaka och bekänn.
Guds son ska komma nerstigen från himmelen igen.
Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval.
Han ska pröva din styrka, han ska testa din moral.

Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
Och du berätta' att du saknar mig i natt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med

En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din

För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa "allting är förstört, allt är bränt"

En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Jag vet vem jag kan prata med. Imon ska jag åka buss.
Puss.

Dans är mer än bara rörelser till musik. Dans är ett underbart sätt att uttrycka sig på. Dans är ingeting utan inlevelse. Dans är ingenting utan känsla. Dans är kärlek. Dans är min kärlek till livet. Jag vill dansa.

Jag har haft några jobbiga tider i mitt liv och när det var som värst nästan bodde jag på Dansforum. Jag behövde inte nödvändigtvis dansa, men jag var där. Jag tittade på när de andra dansade, jag satt i någon av sofforna och tittade på Jojje eller Jaun eller Gusti eller Julia eller Valdemar eller vem som helst som dansade förbi. Jag dansade själv. Jag dansade i salen. Jag dansade i koridoren. Jag dansade i soffan. Jag dansade på vägen hem. Jag vill dansa.

Ade och Melissa dansade en koreografi av Tyce som inte handlade om steg, det handlade om känslan. Melissa sa att de inte kunde bli bedömda på stegen, utan på känslan de spred till de som tittade. Niles grät. Ellen DeGeneres grät inte. Mary grät. Mia grät. Och jag grät. När man ser en sådan dans och förstår budskapet av dansen och inte förklaringen, då känner man sig som en riktig dansare. Det var något av det bästa jag upplevt. Inte sett, utan upplevt. Jag vill också dansa.

Alone, with a need to dance.
Yours truly
B

I morgon åker jag ned till Halmstad. Det ska blir sjukt kul, men det är ändå något som gör så att jag vill stanna hemma. Kanske nollningen, kanske T, kanske att jag inte vill till gymnastiken. Jag är så vemodig.

Jag satt iaf och klickade runt på datorn igår och hittade en del sköna bilder från Halmstad förra året. Här kommer några av dem. Enjoy.











Det var då. Ska bli kul att se hur det blir nu.
Ha det så jävla bra som fan nu när jag är borta och hoppas att det kommer regna på er allihopa!

Med Kärlek,


Ps. Är så jäkla trött efter att sova i olika sängar hela tiden. (Det lät kul.) Så jag ska gå och däcka i soffan nu. T, älskling, det är bara att gå in, jag tänker inte resa mig när dörrklockan ringer. Natti.

Paranoidjäveln


Bror


Lillebror och Tändstickspojken


Chrissie


Eld


Brännö '09

En helt bortslösad dag. Inte för att jag hade något annat att fylla den med, men det känns ändå som att jag borde ha kunnat göra något annat.
     Jag har läst Harry Potter och Halvblodsprinsen.
     Jag har pluggat lite Fysik. Med betoning på lite. Och jag hatar det.
     Jag har fått ett sms från tele2 där de hotar att säga upp mitt abonemang.
     Jag har fått brev från Skattekontoret - jag skulle tydligen visst ha deklarerat.
     Jag har planerat massa inför nollningen och fört härliga samtal.
     Jag har småbråkat lite med Hundvalpen också. Det var det roligaste på hela dagen.

Konstigt vad mycket "ingenting" jag har gjort. Jo en sak till har jag varit med om idag, mamma sa att jag inte är tillräckligt glad för allt jag har fått i sommar. Vad menas med det? Jag minns när jag faktiskt grät av glädje för att jag fick åka till Hultsfred, för att jag faktiskt fick bo på campingen. Jag har varit jätteglad denna sommaren. Speciellt om man jämför med tidigare sommrar.

Den resan till Hultsfred fick mig att inse något. Det fick mig att inse något jag trodde att jag redan visste. Jag har insett hur mycket jag älskar Honom. Jag har insett hur mycket Han betyder för mig. Han är min bästa vän och jag skrattar alltid när jag är med Honom. Man tror att man ska tröttna på varandra om man är med varandra dygnet runt. Men hur kan man tröttna på personen man älskar så mycket och så djupt?
 -  Det kan man inte.

Gick hem i morse istället för att ta vagnen och när jag passerade Liseberg såg jag en samling blommor och gosedjur mitt på gånggatan. Jag blev rörd och fick nästan en tår i ögat. Sedan jag kom hem har det varit Em-Jay som går om och om i högtalarna och han är bra.
      Kärlek till dig broder - Du var bra.

B